För några timmar sen sålde jag min lägenhet. Jag han precis hem för en sista visning som troligtvis skulle leda till en försäljning. När det ringde på dörren såg jag strumporna. Shit tänkte jag. Det kanske inte ger det mest seriösa intrycket. Köp aldrig en lägenhet av en kille med gula hello kitty strumpor hörde jag en röst i huvudet som sa. Men det gick tydligen. Jag fattar ingenting. Allt gick så snabbt. Ett telefonsamtal och fyra timmar senare så har man skrivit på ett kontrakt?? Grattis säger några och visst är det skönt att man fick det man begärde men i ärlighetens namn känns det riktigt tråkigt. Jag älskar den här lägenheten. Men allt har sin tid antar jag och det var dags. För knappt två år sen stod jag där med min tigersåg och öppnade upp för ett större kök. Resultatet blev precis som jag hade tänkt. Med mycket jobb som inte bara engagerade mig utan även min familj så känns två år alldeles för kort. Nu tar jag några steg tillbaka för att sen kunna ta några jättekliv. Snyft och hurra!